Yep. I'm in. Dags att börja planera avfärd, och vad jag ska pyssla med på helgerna.

 

Det här blir en bra sommar.

Jag hittade en baddräkt, så nu behöver jag inte panikshoppa en direkt jag kliver av planet. En sak mindre att fundera över. Det blev en Esther Williams. Jag är supernöjd. Så nöjd att jag redan känner ett behov av att äga ytterligare en. Kan ju vara bra med ombyte intalar jag mig själv.

 

 

Nu är det mindre än en månad kvar till mitt dykäventyr, och förberedelserena har börjat.Jag har till exempel spenderat en del tid på youtube med sökorden "shark attacks"(ni vill för övrigt inte veta vad man får för tips av youtube efter att ha sett dessa klipp). Dumt att titta på sådant, jag vet, men mina efterforskningar säger mig att den stora vita inte håller till i området. Jag har förstås inte enbart sett på hemska klipp på youtube. Jag har också sett den BBC producerade serien The Great Barrier Reef. Och nu är jag så himla peppad!

 

 

 

Jag har även spenderat dagarna under påsken med att se vad man mer kan hitta på i krokarna. Att krama en koala är givet! (är nog lite av en barndomsdröm). Jag funderar även på att passa på att ta en ridtur i regnskogen, bland bergen, på stranden, eller in the outback. Det här kommer bli bra. Men svårpackat!

 

 

Att vara ledig så här länge är inte bra för ekonomin. Nu har jag ork och tid att klicka mig runt. Det har resulterat i två jackor som bör levereras till mig i veckan som kommer. Känns som ett bra tillskott till vårgarderoben och mina redan 15 vårjackor...ehm. Dags att rensa ut. Jag vet.

 

En skinnjacka

 

 

 

 

 

Han.

1 copie de la carte d'identiteté ou 1 copie de passeport-check

1 copie recto-verso de la carte de maladie européenne ou un justificatif de l'affilation à une assurance sociale indiquant la durée de validité-check

1 copie du diplôme Bachelor et/ou expérience professionelle équivalente (au moins 5 ans)-check

1 curriculum vitae détaillé-check

1 photo d'identité-check

1 lettre de motivation décrivant le projet professionnel ainsi que la spécialité dans le domaine Biobanking-check

1 lettre récommendation-check

 

 

Och på väg vart då? Till Luxembourg!

 

 

 

 

 

Nyss tog vi examen från univeritetet, och nu är en av mina närmsta vänner titulerad som doctor. Helt galet. Alltså inte att han fått titeln, men att tiden gått så snabbt.

 

När man befinner sig inom akademin, är det lätt att man känner sig otillräcklig, inte god nog, att man bara väntar på att någon skall komma på en, att snart. Snart. Kommer de upptäcka att jag inte alls passar in, att jag inte har den minsta logik. Som min vän avslutade sitt tal-I fooled you all, suckers! Och kanske detta rentav är tecknet på att man hör hemma där. Kan man lura de främsta inom sitt fält, är man smart nog för att vara kvar.

 

 

Det har hänt så mycket de sista åren. Det är svårt att säga att åren mellan universitet-examen-jobb är de mest händelserika åren i ens liv när man ännu inte vet vad som väntar. Men mycket har förändrats. Vi har förändrats, men vi är fortfarande samma personer. En stor sak som skett är att jobbet tar mer tid, och du representerar inte bara dig själv längre. Du representerar det uppdrag du utför. Vilket betyder att det som tidigare var privat nu hamnar under förstoringsglaset. Alla kan se dig. Och alla kommer att se dig. Mitt bloggande är inte längre vad det en gång var. Jag censurerar mig själv. Ständigt. Mia har skrivit bra om detta.

 

Jag vet helt enkelt inte vart detta bär. Jag vet att jag gärna vill fortsätta, men jag vet inte på vilket sätt och med vilket innehåll. Jag vet dock att det jag gör om dagarna har betydelse, för min personliga utveckling och förhoppningsvis så har det även med tiden påverkan för så många andras liv, och hälsa...

Hoppsan vad tiden går fort. Det är ju över två månader sedan jag skrev ett inlägg. Det är så konstigt, egentligen borde man väl blogga mer när det man har mer att göra?

 

Sist jag skrev had jag precis kommit hem från en vecka i ett mycket regnigt Spanien. Det var kallt och fuktigt. Mitt hår blev lockigt trots desperata försök med platttången. Jag var trött, jag hade samma vecka kommit hem från en resa till Manchester. Bristen på sömn gjorde att mitt immunsystem klappade ihop, jag sov större delen av tiden mellan resorna. Försökte äta, men allt jag fick i mig var släta soppor och sallader. När man redan ligger dåligt till på energiintaget hjälper inte konferensmaten en i rätt riktning. Tapas är inte lunch. Och restauranger som öppnar för servering 21:00 var inte heller till min fördel.

 

Missförstå mig inte. Det är ett privilegium att få resa i tjänsten. Men det är inte lyxigt. Det är slitsamt. Det är långa dagar, det är inte alltid tillräckligt med mat, det är representation även de gånger man helst av allt vill krypa ner i sin hotellsäng, se på dålig tv och beställa room service. Det är inte semester. Men jag skulle aldrig byta bort det. Chansen att träffa människor från hela världen, se andra kulturer och kasnke rentav ta en dag eller två extra när man ändå är på språng är något jag önskar att alla hade chans att göra. Oavsett om det är fuktigt, kallt, och man går runt med ostyrigt hår. Just denna resa kanske inte var den bästa, men det fanns konferensvänner som fick mig att överleva trots allt. Se ljuset.

 

Det blev inte mycket till fotografering, de få bilder jag tog tog jag från en sightseeingbuss som råkade stanna utanför konferenscentret. Här är tre av dem. Den första  bilden är katedralen där en av mina kungliga favoriter ligger begravd ( i alla fall om jag minns rätt från tidigare vistelse i staden, för tio år sedan) Joana de la loca. 

 

 

 

Just nu beskriver Petra Marklunds Händerna mot himlen min närvaro ganska precis som det känns. Jag känner mig förvirrad. Förvirrad över så många olika saker. Men kanske mest av allt vad jag vill och vad jag är kapabel att göra. Och vad jag vill prioritera i livet. 

 

Till och med videon sätter beskriver mitt liv sedan höstens start. Som jag faktiskt startade med att våga hoppa. Fallskärm alltså. Jag tänkte att det skulle sätta ribban för andra möjliga hopp som jag kommer behöva göra. 

 

 

Nåväl, nu ska vi inte bli långradiga i det här inlägget. Jag kan berätta mer om att hoppa fallskärm i ett annat inlägg. Fick ju dessutom en hel skiva med mindre smickrande bilder av detta ögonblick. Det kan ju vara värt att dela med sig av, eller vad tror ni?

Igår skulle jag snöra på mig löparskorna och springa Tjejmilen. Det blev inte riktigt så. Kroppen säger i från, och för en gångs skull lyssnar jag. Jag mår psykiskt dåligt av att inte räcka till. På alla sätt. Just nu känner jag mig mycket otillräcklig. I jobbet. På fritiden. Som människa. Jag tror det är därför det är lite tyst här. Energin räcker inte till allt.

 

Jag hoppas att jag snart är på banan igen. Och att jag sopar denna från allt motstånd.

Bulten gillar bland annat bollar och Amiga.

Och så har vi min brors hund. Han heter Bozz och är en Engelsk bulldog.

Bozz gillar bland annat Bulten och att ta det lugnt.

Nästa gång jag träffar på Bozz väger han säkert tjugofemkilo till. Hoppas han rymmer lika mycket lugn.

Det var allt. Hej så länge. Och ta hand om er.